Det var en m÷rk kvΣll i slutet av mars och det sn÷ blandade regnet hamrade ilsket pσ de stora f÷nsterruterna till St.Maurice mentalsjukhus som lσg strax utanf÷r strax utanf÷r Paris.
En kylig ilvind for genom den ÷de korridoren och vispade σterigen ut dammet som vaktmΣstaren Charles Milt≤n Σgnat den senaste halvtimmen till att prydligt samla ihop i en liten h÷g. Men lika hastigt som vinden, blσstes han tankar pσ att resa ned till s÷dra Frankrike under pσsken bort. Ty pengar var det som felades ordentligt i hans liv. Ett svagt jΣmrande kunde h÷ras frσn en av cellerna:
-─r det inte dags att gσ hem nuuu...?, lΣt r÷sten.
-─r det inte dags f÷r dig att sova nu? vΣste Charles irriterat, Σven om han visste att patienterna kunde bli ganska jobbiga Σnda in pσ natten, var det svσrt att vΣnja sig vid det. "Dags att gσ hem...", det lΣt rΣtt fint Σndσ. Jo, gσ hem var det, han gav stΣdvagnen en knuff och med ett skrammel for den tillbaks in i stΣdskrubben igen. Innan han stΣngde d÷rren plockade han upp ett papper som skrΣpade pσ golvet, men precis innan han slΣngde det mΣrkte han att det var mer Σn ett gammalt papper, det var f÷r tjockt f÷r det, det var ett dubbelvikt papper med en liten bit tejp som h÷ll ihop det. Pσ framsidan stod tvσ stora bokstΣver:
C .M.
C.M., det Σr ju jag det! , tΣnkte Charles h÷gt f÷r sig sjΣlv och pillade bort den lilla tejp biten trots att han inte riktigt trodde pσ det sjΣlv. Innehσllet visade sig emellertid inte vara lika spΣnnande som han hade hoppats pσ. I samma raka stil som pσ framsidan l÷d endast ett ord:
OLJAN
"Mσste ha varit nσgot brevbΣraren tappat " mumlade han och stoppade papperet i fickan.
Lite senare satte han nyckeln i lσset till sin bil och skulle precis starta nΣr han lystes upp det blinkande r÷da ljuset frσn lampan som indikerade att oljan var slut.
Lyckligtvis ligger St.Maurice sjukhus ganska centralt och det Σr gσngavstσnd in till Paris.
Det skulle inte dr÷ja lΣnge innan en liknande hΣndelse intrΣffade. Den f÷rsta gσngen sσ blev han bara arg och irriterad men den hΣr gσngen blev han faktiskt riktigt illa till mods.
Han hade just avslutat stΣdningen nΣr han h÷ll pσ att snubbla ÷ver en ny lapp, identisk med den f÷regσende, men den hΣr gσngen l÷d meddelandet:
TRASIG TRAPPA
F÷rra lappens varning, om det nu var en varning, var ju riktig om Σn inte sσ dramatisk som denna skulle kunna vara. TyvΣrr var den lika knapphΣndig i information som den f÷regσende. Det kunde ju faktiskt vara vilken trappa som helst. Om det nu var en trappa det vill sΣga. Ingσngen pσ baksidan hade ingen trappa upp till d÷rren sσ f÷r sΣkerhets skull tog han den.
VΣl ute tog han nσgra f÷rsiktiga steg pσ den stora trappan upp till ingσngen. Den rasade.
Han hittade nya lappar lite dσ och dσ ,varnade eller upplysande pσ olika sΣtt men alltid i samma korridor, alltid pσ kvΣllen och alltid vid samma cell nummer, cell 237.
Meddelandena han fick gjorde honom inget. F÷r han sσg dem bara som ett ljus i hans annars sσ trσkiga tillvaro. Sσ kunde han inte hjΣlpa att bli nyfiken ÷ver fenomenet med lapparna. Han mσste ta reda pσ vem som skrev dem. Att vΣnta utanf÷r d÷rren till cellen trodde han inte pσ alls. Vem som Σn lade dit lapparna mσste ju pσ nσgot vis ha makten att se in i framtiden och den metoden skulle dΣrf÷r inte vara mycket vΣrd. Han hade kollat upp vem som fanns i cellen, den beboddes av en viss Jean-Pierre Mortre Σven om inte namnet f÷rtΣljde nΣmnvΣrt mycket.
Att fantisera nΣr man inte har nσgon att prata med Σr lΣtt och tipsrader Σr mer Σn bara tur. ─ven om det Σr svσrt att tro. Men pσstσendet blir lΣtt tro pσ om man har ett litet orakel som kan f÷rutspσ tipsraden. Detta var i alla fall Charles σsikt. Tanken pσ att bli miljonΣr kunde han inte slΣppa, och snart hade han beslutat sig f÷r att stjΣla cellnycklarna frσn nattvakten, sσ att skulle kunna bes÷ka sitt orakel, f÷r d÷rren var alldeles f÷r ljudtΣt f÷r att han skulle kunna ropa in, utan att konfundera nattvakten
Hans f÷rsta tanke var att han skulle smyga in till honom och stjΣla nyckeln nΣr han tog sig en lur efter kaffet. Efter ett tag insσg han alla risker med ett sσdant f÷retag och struntade i den idΘn. Sedan tΣnkte han att han skulle slσ ner vakten men naturlagarna f÷rbj÷d helt enkelt den idΘn. Men kanske skulle man kunna muta honom med en flaska whisky, han kunde ju sΣga att han bara skulle skrΣmma en av patienterna eller nσgot liknande, f÷r vilken whiskyΣlskare skulle sΣga nej? Om man nu antar att han var en sσdan, vilket Charles gjorde.
Nattvakten reagerade bΣttre Σn vΣntat nΣr han fick tag pσ flaskan nΣsta kvΣll, han omfamnade Charles och kallade honom f÷r "min rΣddare frσn en olidligt trσkig natt", han hΣllde upp tvσ stora glas, men Charles tackade som ÷dmjukast nej. Nattvakten var en Σcklig person, detta faktum slog Charles flera gσnger nΣr han stod och tittade pσ honom. Han var tΣmligen fet och pσminde vΣldigt mycket om en gris i sitt sΣtt att r÷ra sig och att tala. Han liksom vomerade fram orden vilket lΣt som om han Σtit en skurtrasa till middag men inte riktigt hunnit svΣlja den Σn. Charles tog nycklarna och avlΣgsnade sig sσ fort han kunde. Han skyndade bort till cell 237 och stack in nyckeln i lσset.
II
-Trodde aldrig att du skulle ta sσdan tid pσ dig, h÷rdes en skrovlig r÷st inifrσn cellen. DΣr var alldeles m÷rkt f÷r att se nσgon ty det enda ljuset som kom var det svaga ljuset frσn korridoren. Det tog ett tag f÷r ÷gonen att vΣnja sig. Men dΣr lΣngst in i h÷rnet skymtade han ett magert ansikte med smσ plirande ÷gon som stirrade pσ honom.
-─r du lika d÷v som lσngsam, eller kommer du in? Charles vσgade inte g÷ra annat, utan gick f÷rsiktigt in i m÷rkret, han trevade lΣngs vΣggarna i hopp om att hitta en lys knapp, f÷r trots sina fem σr som vaktmΣstare hade han aldrig varit inne i en cell, σtminstone inte en beckm÷rk sσdan. Till sin stora f÷rvσning hittade han faktiskt en sσdan. Han slog till den och ett blΣndande sken lyste upp rummet.
Ett blekt, tΣrt ansikte tittade pσ honom. Det var magert och nΣrmast likblekt. Trots sin ganska obehagliga uppsyn sσg han mycket trevligare ut i ljuset Σn vad han gjorde innan.
-Hmmf, of÷rskΣmd Σr du, men jag vore n÷jd om du i alla fall kunde stΣnga d÷rren sσ vi kan tala ost÷rt!
-Nσ, vad gick du in hΣr f÷r? Av nσgon anledning hade inte Charles vΣntat sig den repliken sσ det tog ett tag innan han svarade.
-Tjaa, ÷÷h, jag menar..., mer hann han inte fσ ur sig, f÷r trots sin σlder var den gamle rΣtt snabb i talet.
-Spel och Dobbel inte sant?
-Ja, sσ var det nog. Charles skΣmdes lite grann f÷r att sΣga sσ, men tordes inte ljuga.
-Jag skulle kunna hjΣlpa dig med det, men intet f÷r intet, sσ att sΣga.
-Och du krΣver friheten? svarade Charles.
-Bah! Frihet gagnar mig intet, jag opererar lika bra hΣr som nσgon annanstans. Nej vad jag vill ha Σr till att b÷rja med din uppmΣrksamhet i det nΣrmaste, Σr det m÷jligt?
-Ja, jag antar det, svarade han lite osΣkert, med tanke pσ det konstigt lσga priset.
-Gott, vi startar genast. Tror du pσ Gud?
-Ja, jag Σr kristen fransk medborgare.
-Bra, som du fσtt lΣra dig Σr din Gud mΣktig men lσngt ifrσn allsmΣktig. Att sσ skulle vara fallet Σr inget annat Σn en skr÷na, men det Σr faktiskt pσ grund av honom som du Σr hΣr. Till att b÷rja med Σr alla gudar-
-Det dΣr lΣt ju som en fin saga, hσnade Charles, hans rΣdsla hade slΣppt nu, sσ han vσgade ÷ppna munnen.
Tyst! vrσlade mannen, med en r÷st som Charles inte trodde var m÷jlig. Samtidigt strΣckte han fram ena armen mot Charles och en blσ blixt sk÷t ut och h÷gg tag i honom som σsk st÷t. Det hela var f÷rknippat med en hel del smΣrta och Charles formligen kastades in i vΣggen. Han bestΣmde sig f÷r att vara tyst i fortsΣttningen.
-Som sagt Σr vi alla gudar. Gudar frσn olika dimensioner, fσngade av Golab, den mΣktigaste och ondaste guden av dem alla. Ibland stiger Σven han ner pσ jorden, dσ i form av nσgon galen diktator, senast som Hitler, men det Σr inte heller det vΣsentliga. Fσngade sσ hΣr har vi varit en lΣngre tid nu (sedan mΣnniskans f÷delse) och endast genom att inse sanningen kan vi bli fria. Jag har gjort det och min vistelse hΣr pσ jorden Σr nu snart till Σnda. Endast pσ det viset kan det bli m÷jligt att ta sig hΣrifrσn. Detta har Gud, eller Kristus som jag hellre kallar honom inte insett, och han har dΣrf÷r nedstigit pσ jorden i form av Messias. Hans mσl Σr att befria oss alla genom att lσsa upp den gigantiska bur som hσller oss fσngade hΣr, det vill sΣga vσra kroppar. Om han lyckas med sina planer kommer alla hΣr att bli vansinniga och gσ under: Detta kvittar naturligtvis mig men jag antar att du skulle bry dig om en sσdan sak. Jag har letat reda pσ hans reinkarnation, men nu Σr det upp till dig att stoppa honom. Han har antagit namnet Jim Morrison och utger sig f÷r att vara nσgon slags rockstjΣrna frσn Amerika. Han Σr f÷r tillfΣllet i Paris pσ ett hotell som heter "the Elephant Graveyard". S÷k upp honom och d÷da honom. Du kommer sjΣlv att d÷ i samma ÷gonblick som honom. Detta Σr straffet f÷r att du satt upp dig mot en gud mΣktigare Σn du sjΣlv. Du kommer att σterf÷das, men han kan inte reinkarnera sig igen f÷rrΣn om ett antal tusen σr, f÷r st÷rre krafter Σn sσ har han inte, dΣremot sσ Σr du redan d÷md till vansinnet liksom alla andra pσ jorden, om du lσter bli.
Charles skulle just ÷ppna sin mun f÷r att tala, nΣr ljuset f÷rsvann och den gamle b÷rjade lysa i starkt blσtt sken. Han svΣvade en bit ovanf÷r marken och med ett brak s÷gs en vit skepnad ut ur hans kropp. Det blev σterigen ljust och tyst. Framf÷r honom lσg ett redan ruttnande lik. Bredvid hans f÷tter lσg en ifylld tipskupong.
─ven om Charles hade svσrt f÷r att tro pσ den gamle, hade han Σven svσrt att lσta bli att tro pσ sina ÷gon. Han k÷rde omkring i det regniga Paris och efter nσgon timme stannade han utan f÷r ett hotel. Han gick upp f÷r trappan som ledde till den stora ingσngen, och f÷rbi den trasiga neon skylten som blinkade "the Elephant Graveyard".
